HELT SJUKT EGENTLIGEN
Jenny går ju fan i tvåan nu. Och förut, då längtade jag verkligen inte efter att studenten skulle komma och vara över. Men nu är jag typ glad över det! Skönt på något vis. Samtidigt som det just nu är aningens tomt. Igår va jag t.ex. hemma hela dagen, och innan dagen va slut kände jag mig orkeslös, uttråkad och obehövd. Alltså.. Jag har hållt igång jävligt mkt det senaste veckorna. Och det är under de veckorna jag kännt mig som allra gladast och viktigast. Skön känsla. Detta kommer att gynna mig under de svåra tidet som kommer att komma.
Det jobbiga är att allt går så otroligt fort då, man gör saker hela tiden, det händer ngt, man hinner itne tänka, som jag måste få hinna göra ibland, samtidigt som man inte vill övertänka.. typ. Alltså.. man känner att man vill kunna njuta av stunden utan att känna att man måste örna iväg ngnstans och inte heller så att man blir stillasittande.
Fanny, hästen, på Berga. Hon kommer att få avsluta sina dagar, antagligen i slutet av sommaren, fan va vi gått igenom egentligen..! Och så otroligt kul vi haft på vägen! Fanny och Fanny liksom. Sista ggn jag red henne så grät jag, inte p.a.g henne utan för att ridläraren va störd i huvet. Det va synd, men jag känner inte att jag saknar det, inte saknar att rida henne, faktiskt, vi är liksom klara med varandra. Men ändå så finns hon så nära mitt hjärta.
så mycket tankar som rör sig i mitt huvud hela tiden, och när jag väl sätter mig ner för o skriva så blir det bara hälften. Jag jobbar på det. Jag vill skriva för att få sortera mitt trassel som kan bli ibland. :p
Ni kan förstå det som att der är slut på inlägget nu
Det jobbiga är att allt går så otroligt fort då, man gör saker hela tiden, det händer ngt, man hinner itne tänka, som jag måste få hinna göra ibland, samtidigt som man inte vill övertänka.. typ. Alltså.. man känner att man vill kunna njuta av stunden utan att känna att man måste örna iväg ngnstans och inte heller så att man blir stillasittande.
Fanny, hästen, på Berga. Hon kommer att få avsluta sina dagar, antagligen i slutet av sommaren, fan va vi gått igenom egentligen..! Och så otroligt kul vi haft på vägen! Fanny och Fanny liksom. Sista ggn jag red henne så grät jag, inte p.a.g henne utan för att ridläraren va störd i huvet. Det va synd, men jag känner inte att jag saknar det, inte saknar att rida henne, faktiskt, vi är liksom klara med varandra. Men ändå så finns hon så nära mitt hjärta.
så mycket tankar som rör sig i mitt huvud hela tiden, och när jag väl sätter mig ner för o skriva så blir det bara hälften. Jag jobbar på det. Jag vill skriva för att få sortera mitt trassel som kan bli ibland. :p
Ni kan förstå det som att der är slut på inlägget nu
Fanny
Kommentarer
Trackback
