En liten storasyster

Sitter och tuggar naturgodis och ser halvhjärtat på en halvbra amerikansk drama på kanal 5. Jag hamnar i djupa tankar. Jag kommer och tänka på Matilda (min systerdotter som snart fyller ett år), som i januari (om allt går enligt planerna) blir storasyster. För två år sen var 'allt som vanligt'.

Jag var halvnördig i skolan, min syrra bodde med sin sambo i villa i Haninge och var nästan alltid tillgänglig. Min bror pluggade på universitet på Gotland där han också bodde med sin flickvän. Allt var frid och fröjd. Vi visste inte ens att min syster försökte skaffa barn. Att dom ville ha barn någon gång visste vi, men inte när, var eller vart. Vi fick veta att de försökt i ca1,5 år att få barn och de funderar på att prova andra alternativ (vilka behöver vi inte gå in på, inte så viktigt i sammanhanget). Men som i ett vingslag så är hon gravid på något magiskt vis. Och 9 månader senare, den 31 Juli, föds Matilda på Huddinge sjukhus. Någon gång vid 5 på morgonen. Allt förändrades, inte till det sämre (som jag hade trott) utan till det bättre. Jag fattade inte direkt vad somhänt eg, eller vad det innebar. Jag reagerade väl lite som ett barn, rädd att bli utanför. Det tog faktiskt månader innan jag riktigt kände att hon fanns till, och att jag faktiskt älskade henne. Det är inte det att jag inte tyckte om henne, jag gladdes över att hon fanns, jag förstog det bara inte.

Lite senare, ganska exakt 18 Mars kom också min brorson. August. Han föddes på ett sjukhus på Gotland. Han lyckades också förändra tillvaron för hela våran familj. Honom har jag nog inte riktigt förstått att han finns till ännu, jag träffar inte honom så ofta. Kanske pga honom, de bor nu i Norrköping och det är inte en tripp man gör kanske varje helg. Men jag kommer utan tvekan att känna kärleken till honom också.


Idag, och sedan en tid tillbaka, så vet vi att Matilda ska få ett syskon. Trots att jag blev tårögd när Lina berättade att hon var gravid igen så känner jag lite samma sak. Jag älskar Matilda sjukt mycket och jag kan knappt vänta på att hon ska växa sig större, börja gå och i och emd det få fler möjligheter att sätta sprätt på allas vardag. Jag kommer antagligen älska den ungen minst lika mycket, jag känner mig bara inte klar att lära känna Matilda än. Ungefär så känns det.

Tiden går och saker och ting förändras, det är så sjukt. Jag får liksom aldrig tillbaka den tillvaron jag hade när t.ex. mina syskon bodde hemma, eller när de inte hade barn eller flick- och pojkvönner att tänka på. Dock kommer antagligen tillvaron att vara minst lika bra. Detta är bara ett tydligen tecken på att tiden går och även jag åldras.

Fundera på det.


Fanny


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0