Hur var det med det där, kärleken?
Ja, vad kan man säga. Jag och Alexander är inte längre tillsammans. Ja jag vet, chockerande eller hur, har fortfarande inte riktigt förstått det. Det suger. Det är drygt det där när den ena fortfarande har lika starka känslor som innan men för den andra har det svalnat. I came home and you were not there, liksom. Men det är inte helt sant det heller, Alle är en fantastisk människa som står där i vått och torrt och ställer alltid upp!
Han får stå ut med ganska mycket just nu från min sida som han kanske inte ska behöva få ta, men han står där som det berg han alltid varit, eller ska man säga berggrund, för så stadigt står han där för mig. Även jag för honom.
Vi har sagt till varandra att fortsätta vara vänner och ha varandra i våra liv. Det här med att vara vän med sitt ex är ju kanske inte alltid sett som en historia med ett lyckligt slut. Jag ser det som att jag inte ville förlora min kärlek, och jag vill lika lite förlora min bästa vän. Den jag delat mitt liv med på alla plan och sett en framtid tillsammans med, bara poff helt borta..!? Vill båda så går det, utan vilja finns ingen mening, men finns den så är det allt som egentligen behövs.
First cut is the deepest, they say. Möjligt, jag vet inte, kanske nästa blir värre men fy fan i hela jävla helvete vad ledsen man blir.
Kan någon i världen berätta för mig varför alla 'broken hearted'-låtar är runtom en när man går runt och är hjärtekrossad, och varför alla vackra och fantastiska kärlekslåtar när man svävar på rosa moln?
Näe, jag är fortfarande kär i karln, men det finns inga rosa moln längre. Istället krigar jag med en massa små röda figurer med horn och treuddar.
Jag saknar honom trots att han står precis framför mig, håller om mig och bryr sig om mig.
